Grisens tillvaro i vårt Sverige

Piglike har lånat en text från Djuren i livsmedelsindustrin för att ge en kort beskrivning över grisarnas tillvaro i Sverige idag:

Grisens naturliga instinkt är att böka i jorden efter mat och att bygga bo där suggan kan föda sina kultingar.

De allra flesta grisar föds upp i stora, bullriga och dammiga byggnader som ibland saknar fönster. Första gången de får se dagsljus är ofta när de lastas till slakt. Suggorna får i samband med förlossning och betäckning hållas fixerade i trånga bås i upp till en vecka åt gången. En sugga föder ca fem kullar innan hon skickas till slakt.

Griskultingarna slaktas redan efter ca 24 veckor. Galtarna kastreras för att inte så kallad ornelukt (en lukt som märks på köttet från cirka 1% av alla hangrisar) ska uppstå då köttet upphettas. Fram till att de är sju dygn gamla är det i Sverige tillåtet att göra det utan bedövning. Samma regel gäller även inom EU.

Grisarna stressas lätt på de stora uppfödningarna, samt under transporterna till slakterierna. Många får magsår, lunginflammation och visar ofta ett stört beteende; de gnager på järnrören som burar in dem och biter av varandras svansar.

I andra länder amputerar man därför ofta svansarna. Där står också suggor ständigt fixerade eller uppbundna med halsband och anordningar som kan skava och ge stora sår. Kultingarna föds upp i trånga våningsburar som liknar burhönsens. Så sker till exempel i Danmark varifrån det mesta av vårt importerade griskött kommer.